Varför våga?

Man måste våga lyfta fram de sidor av verkligheten som man helst vill gömma undan. Den chockerande och smärtsamma verkligheten som är konsekvenserna av alla besparingar inom äldreomsorgen måste lyftas fram. Varför? Därför att det är först då man kan göra något åt den.

Det finns så många UPA-are

Hur har det kunnat gå så här långt inom äldreomsorgen? Därför att det finns så många U.P.A-are(=Utan Personligt Ansvar) i Sveriges land. Alla skyller på alla andra utan att se sin del, sin skuld i det här. Vårdpersonalen anser sig vara offer för politiska beslut. Mellanchefer skyller på högre chefer och politikerna, Äldreomsorgschefen skyller på politikerna. Politikerna säger att så här stora besparingar skulle aldrig kunna genomföras om inte äldreomsorgschefen sagt att det går. Vänstern skyller på högern och högern skyller på vänstern. Så ALLA skyller på ALLA!

Det är inte förrän man inser sanningen att man är högst medskyldig till att situationen ser ut som den gör och verkligen i djupet av sitt eget hjärta ångrar sig och börjar ta ett eget personligt ansvar som någonting kan förändras.  Man får aldrig sälja sin själ för varken pengar (att man är rädd för att förlora jobbet) eller sitt parti.( att man röstar med sitt parti men mot sitt hjärta)

”Det är bättre att förlora fotfästet för en stund än att förlora sig själv för alltid” eller ”Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?” är mycket kloka ord.

Inom mig bär jag en djup tacksamhet över att jag har fått möta månniskor som med sina liv visade vad sann kärlek. De som byggde upp välfärdssverige och verkligen kämpade och slet för att vi skulle få det bättre. De, som nu är gamla, tänkte inte på sig själva. Och vad ger vi dem för tack? Är den här äldreomsogen tacket? De förtjänar nånting mycket, mycket bättre!

En sann ledare ger sitt liv för folket

Det är först som var och en tar sitt eget personliga ansvar och slutar skylla på någon annan som världen kan förändras. Så sluta skyll på varandra politiker! Sopa rent framför din egen dörr!

Det Sverige och världen behöver är människor som drivs av kärlek och inte efter begär efter pengar eller makt.

Så gå undan i ett rum, var stilla och fråga dig själv. FÖR VEMS SKULL ÄR JAG POLITIKER?

Jag hoppas att du då styr in din inre kompass så att den säger: Jag är politiker för att förbättra livet för människor i vårat land och andra länder. Jag är beredd att gå genom eld och vatten för att andra ska få det bra. Jag tänker inte sko mig på folkets bekostnad och stoppa skattebetalarnas pengar i egna fickor.

Så länge ni inte delar folkets bördor utan fortsätter med era höga löner och höga fallskärmsavtal då får ni skylla er själva för politikerföraktet. Alla era vackra ord om kärlek, ett mänskligare Sverige, solidaritet, jämlikhet och broderskap  kommer bara att falla platt till marken. För då är det bara tomma ord.

Ditt liv drar antingen ett streck ÖVER eller ett streck UNDER dina vackra ord.

Om någon tycker att han eller hon är för stor för att ödmjuka sig, d.v.s att den är värd en skyhög lön istället för att dela folkets bördor, så bedrar den människan sig själv. Då är den människan i verkligheten ingenting. Då är den människan bara stor i orden och liten på jorden.

Låt oss älska i handling och sanning!

Då kan folket, precis som munken i den tecknade Robin Hood filmen, utbrista: Prisa Gud här kommer skatteåterbäringen!

Elisabeth Marklund Undersköterska

( Har aldig varit medlem i något politiskt parti och är inte politiskt aktiv för något parti)

Du fattas mig

Jag saknar dig så mycket du min älskade xxx Så många minnen från vår tid på demensboendet tillsammans….I mitt hjärta kommer du alltid att ha en mycket stor plats….. Nånstans kanske du är med mig som en ängel vid min sida under den här tiden. I så fall vet du vad det här kostar mig…..Eller så vilar du bara nånstans på en grön äng och väntar….Jag önskar dig det sistnämnda, att du nu får vila med frid i ditt hjärta….

Jag kunde aldrig komma och ta farväl av dig för vi hade en indier boende hos oss och vi skulle ut och äta och ta farväl av honom……Jag tror att det är först nu som jag säger farväl till dig…..Jag ville inte riktigt släppa dig, jag ville ha dig kvar…..

Men du lever i mitt hjärta och under den här tiden har dina ord ringt därinne:  ”Bördan läggs på den som orkar bära den”………Men jag orkar ju inte har jag tänkt många gånger….Det gör ju så ont….Nånstans tror jag att jag har jag gjort en bild i mitt inre att människor som orkar; det är dom som kan vandra genom livet oberörd……Fast det är nog egentligen så att ”Om man torkar andras tårar blir man själv våt om händerna”…..

Tack för allt du min älskade vän

Till dig min vän

Har aldrig bloggat förut så det här är en helt ny värld. Min son Daniel ska försöka hjälpa mig. Tack Danne!

Det är chockartat att ha hamnat så här i rampljuset…. Man är överallt…Det som känns jobbigt i det här massmediadrevet är att man aldrig vet om att man bandas eller man tror att de ringer för att prata allmänt och boka en intervju för en tidning och hips vips utan att man vet om det så är man med i en tidning eller t.ex med i svt 4 nyheterna där de sänder en bandad tagen telefonröst av mig när jag är superstressad.

Kampen tar på krafterna. Varje gång massmediadrevet går rivs djupa sår i mitt hjärta upp som borde få vara i fred och läkas och helas. Det är så mycket som har hänt under resans lopp som har gjort ont. Och elaka tungor finns det ju alltid….Därför är jag djupt tacksam för allt stöd som så många gett på olika sätt för jag behöver det verkligen.  Ni stryker salva i mina sår genom era uppmuntrande ord. Det tröstar mig och ger mig kraft och ork att fortsätta. Jag ska försöka spegla mig i era ögon och repa nytt mod.

När jag gick in i den här kampen visste jag inte hur det skulle sluta; det vet jag inte än heller. Det kan kosta mig jobbet, det är jag fullt medveten om.

Men om det här leder till att de gamla, de demenssjuka och vi som arbetar får ett bättre liv så är det värt ALLT.

Ledsen är jag för både min egen och polikers skull att det ska behövas ett massmediadrev innan man ser förändringen. Det är många som far illa i den här härvan. Och vi är alla människor som är i stort behov av varandras förlåtelse.

Jag tänker mycket på er anhöriga. Innan jag skrev medborgarförslaget så våndades jag mycket. Jag har burit en inre munkavle inom mig själv för jag har inte velat oroa er anhöriga och lägga ytterligare en sten på en börda som redan är nog tung att bära.

Men samtidigt så måste den chockerande, smärtsamma sanningen fram för att man ska kunna göra något.

Jag är ingen hjälte….Det var länge sedan som en stationerad nattpersonal togs bort från våra demensavdelningar. Jag skäms….

Så till dig du anhörige: Från djupet av mitt hjärta till ditt hjärta vill jag be dig om förlåtelse för att jag inte kämpade tillräckligt långt mycket tidigare.

Men jag vill resa mig upp och hedra de demenssjuka som jag älskat och som hunnit gå bort, och som jag borde ha gjort mycket mera för, genom att fortsätta kampen för en bättre demensvård. Både utanför äldreomsorgens väggar och innanför.